Någon att dela sin smärta med

Min pojkvän får stå ut med mycket när det gäller mig. Han får se sidor som ingen annan ser. Han får se när ångesten tar över och mina tics ballar ur. Han får se när mina naglar borras ner i min hud för att jag inte vet vad jag ska göra med mig själv. Men det är mycket han inte får se. Sidor som bara är mina. Han vet inte vad rösten i mitt huvud skriker åt mig. Han vet inte varför mörkret skrämmer mig. Han vet inte hur ofta jag gråter utan anledning, hur många gånger jag tryckt ner fingrarna i halsen för att tanken på mig själv äcklar mig. Han har ingen aning om hur många ärr jag har, hur panikslagen jag blir när inget är vasst nog att lindra min ångest och tysta gråten. Han vet inte för det händer inte när han är nära, det händer inte när ljudet av hans hjärtslag tystar skriken i huvudet och det händer inte när hans leende lyser upp mörkret.

I tolv år har jag varit självdestruktiv på olika sätt. En del har blivit bättre, en del har blivit sämre men alla finns kvar. Flera delar har försvunnit och några av dem saknar jag. Min ångest vid mat är borta men ätstörningen är kvar. Destruktiva relationer har kommit och gått och några av dem saknar jag hela tiden. Jag har förlorat mycket för att jag valt annat före och jag tänker varje dag på om det hade varit annorlunda om jag inte gjort som jag gjorde. Hade jag kunnat ha kvar något av det jag förlorade? Hade jag haft min bästa vän kvar?

Ett självskadebeteende är inte bara att skära sig, det är allt som är självdestruktivt. Ätstörningar, destruktiva relationer, allt. Det blir ett beroende. En del blir ritualiserade och en del bara händer ändå. Det finns inga regler, inget svart på vitt. Samma beteende för en kan vara helt annorlunda för någon annan, fast det i stor utsträckning är likadant. Man kan inte stämpla det och man kan aldrig säga till någon att det inte är ett självskadebeteende.

Idag kom frågan om hur man kan sätta någon annans lycka framför sin egen och för mig är det inte det minsta konstigt. Att alltid göra det är inte hälsosamt och jag har många gånger gjort så men när det gäller någon man tycker om? Föräldrar gör det varje dag och hur hälsosamt är det att aldrig göra det? Att alltid sätta sig själv först? Om jag gör någon annan glad så blir jag själv alldeles varm inombords. När jag ser glädjen i deras ögon. När jag vet att jag har gjort något bra, även om jag fick offra något för det. Självklart måste man sätta sig själv först i vissa fall men alltid? Det skulle inte falla mig in.

Ett förhållande går ut på att ge och ta. Kompromisser, skratt, gråt och en massa kärlek. Man öppnar upp sig för en annan människa och låter dem röra dig där du är som mest sårbar, där de skulle kunna slå till hårdast om de ville. Det är skrämmande och helt underbart på samma gång.

Jag älskar att se min kille må dåligt. Inte för att han mår dåligt för det gör ont att se men jag får se. Jag vet själv hur rädd jag är för att visa det, hur rädd jag är att personen bara ska tröttna på all min skit och dra. Det har hänt så många gånger och det sätter sina spår. Men jag blir inte trött på hans kaos, jag vill inte ha någon hel och stabil människa för det är så långt ifrån mig man kan komma. Jag vill ha en trasig och kaotisk människa för jag vill ha någon som förstår. Jag vill ha någon som jag kan lagas och växa tillsammans med, inte någon jag måste kämpa för att hinna ifatt. Jag vill ha någon jag kan vandra bredvid på lika villkor.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *