Mörkret inuti

Varje gång jag blundar, om jag så bara blinkar, så kryper det fram. Mörkret inuti. Smärtan. Ångesten. Det svarta monstret som kryper under huden och äter upp mig inifrån.

Inget ljus utan mörker och inget mörker utan ljus. Men när mörkret får övertaget så försvinner alla minnen av ljuset, även när solskenet i mitt liv ligger precis bredvid. Allt blir svart och regnet tar solens plats. Lugna andetag ersätts med skakningar, hyperventilering och naglar djupt ner i min hud. Rösten i huvudet skriker och tårarna bränner när inget hjälper.

Jag kan inte bryta det. Jag kan inte komma ur det. Jag kan bara vänta. Vänta tills rösten blivit hes. Vänta tills huden är för sårig för att kunna vidröras. Vänta tills det svarta monstret slutat krypa under huden. Vänta tills ticsen slutat. Vänta tills jag kan andas igen.

Det händer att det blir tyst. Det händer att jag inte är själv och hans lugna hjärtslag får mig att andas. Hans armar runt mig stillar ticsen, hans röst dränker skriken i huvudet och gör mig påmind om ljuset i mitt liv.

Det finns mycket ljus i mitt liv, särskilt nu. Jag har förlorat så mycket det senaste halvåret men fått så väldigt mycket annat. Nya kompisar, nytt boende, en underbar fristad och världens bästa hyresvärdar. Omständigheterna har varit riktigt dåliga men jag är ändå väldigt glad för hur det blev. Jag fick någon som jag kan kalla min, någon jag kan älska mer än något annat och någon som påminner mig om allt mitt ljus.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *