Livet är hårt och orättvist

Socker är ett helvete.

Jag var tidigare ägare av en kropp, som tålde allt. Jag kunde äta precis vad jag ville och jag tyckte allt var bra. Jag drack massor av läsk och rökte massor av handrullade cigg. Jag var allt annat än skötsam och helt säkert inte en svärmorsdröm. Jag var knutte och har kört fort väldigt fort och långt. Jag är ganska sentimental och mjuk på insidan, som jag dolde väl, för i stort sett alla. Jag har även alltid tyckt att skilja sig det är något man inte gör. Men lik förbannat skilde jag mig. Jag jobbade hårt och tjänade de pengar jag behövde. När jag räknade på min ekonomi, såg jag att jag skulle behöva ändra allt efter jag skilt mig. Jag hade en arbetskamrat som trodde att jag kunde mer än vad jag visade, som fick mig att göra ett högskoleprov. Jag fick 1,9 och kunde bli vad jag ville, med hjälp av min arbetslivserfarenhet. Det fanns bara en hake jag hade inget skrift språk, jag är/var grav dyslektiker. Men jag har alltid sett problem som något man måste lösa. Jag fick repparera gamla synder och ett misslyckat gymnasiebetyg. Jag tog brev kurs och läste in biologi, mattematik, kemi och svenska.

Jag klarade aldrig svenskan och jag kom in på veterinär utbildningen sista året man inte krävde godkänt i svenska. Jag har en massa mentala hyss för mig för att kunna skriva. Jag har aldrig haft några problem, med att jag känt skam över mitt handikapp. Jag vet inte hur mycket det syns längre och helt ärligt, jag bryr mig inte längre. Jag har ett budskap som är viktigt och så länge jag har det så är det viktigare. En kort tillbaka blick för att visa att mobbing från vuxna är tufft.

Vi hade rättstavning och fick ett litet stycke i läxa. Jag fick i vanlig ordning skriva på svarta tavlan framför alla. Jag gick i en klass med två års kurser, tredje och fjärde. Jag stavade som en kratta och resultatet blev därefter. Sedan rättades det jag skrev, med applåder och bu rop, jag kommer aldrig glömma eller förlåta min fröken. Många är de nätter jag har planerat att mörda henne. Detta följde mig i två år oftast en gång i veckan. Att jag överlevde och blev nästan normal är konstigt.

Jag fick min diabetes direkt efter jag var klar med veterinär utbildningen och såg läkare, som några som var lika stolta över sin kunskap, som jag var. Men jag upptäckte ganska snart att det höll på med något som inte stämde, när det gällde diabetes. Jag hade med hjälp av blodsockermätningar kollat allt de sa och inget var sant. Jag fick ångest och åt inget på 14 dagar, sedan har jag skött min diabetes själv och bara sett läkare som duktiga idioter med receptblock. Många är de konflikter jag har haft med dem under åren och de hade aldrig rätt.

En höst för 5 år sedan efter nästan 20 års letande efter sanningen fick en god vän som hjälpt mig mycket med min dysleksi, en hjärtattack. I samma veva blev det konstaterat typ2 diabetes. Jag hjälpte henne och hon tyckte att jag skulle använda det jag kunde till något större.

Där kom sidan olydiga diabetiker till och nu blev jag tack vare det som hände där, tvungen att ta ett steg vidare. Jag har helt frivilligt börjat blogga och i vanlig ordning vill jag mycket och min uppgift till mig, är en blogg om dagen, en totalt vansinnigt tempo.

PS. Min personliga slutsats är, att man kan inte äta kolhydrater som omvandlas till socker av kroppen i de mängder som vården vill. Man kan inte använda sötningsmedel för det triggar den gamla ätstörningen, som startade allt. Det är min erfarenhet och stämmer för mig, teoretiskt kan jag även mycket om typ1 också.

Jag har blivit den jag är, beroende av det jag gått igenom och jag vill inte ändra något, men jag skulle aldrig vilja göra om det en gång till.

Den Olydige Diabetikern Lars Lindblom

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *