Jobbig

När jag mår dåligt så vill jag inget hellre än att bli kramad och omhändertagen. Jag vill få bryta ihop totalt, skaka och gråta i någons famn och vara helt sårbar. Vara ynkligare än Tove Janssons Knyttet och snyfta när någon frågar vad som är fel. Ibland kan jag svara, oftast vet jag inte. Men jag vill. Jag vill vara ledsen och knyttig och vara fullkomligt kaos. Men jag vill inte vara jobbig.

Det finns inget som ger mig så mycket ångest som skräcken att vara jobbig. Bara tanken på att någon nära mig skulle tycka det gör att jag knappt kan andas och får jag höra det så tänker jag varje sekund på vad jag gör efter det för att inte vara jobbig. Inte vara krävande. Inte störa. Inte irritera. Inte förlora ännu en person.

När jag mår dåligt så pendlar jag mellan att vara så nära någon jag kan och så långt bort jag kan. Först så vill jag bara ha trygghet, tröst och stöd. Höra att jag duger, att jag är fin, duktig och inte alls så misslyckad som jag känner mig. Men sen kommer ekot i huvudet. Jobbig. Jag vill inte ringa någon när jag inte kan sluta gråta, vill inte skriva till någon, vill inte hålla dem uppe, vill inte vara jobbig.

Jag vill inget hellre än att höra någon tala om för mig att rösterna i huvudet bara ljuger när de skriker att jag är ful och äcklig och bara en värdelös, misslyckad idiot. Jag vill inget hellre än att någon håller mig så nära att jag kan känna hjärtslagen och frågar vad som är fel. Jag vill inget hellre än att inte känna mig ensam i mörkret med de skrikande rösterna i huvudet. Men jag vill inte vara jobbig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *