Jag backar inte mig själv

Jag tar ingen skit, backar aldrig, rapp i käften och är en riktig bitch. Men inte om det är jag själv som ska försvaras. Jag har mycket skinn på näsan och är inte rädd för att säga vad jag tycker. Står rakryggad och kan utan problem ge svar på tal. Men inte om det är jag som behöver backas.

Jag tar så jävla mycket skit. Står aldrig upp för min egen del och lackar aldrig ur när jag utnyttjas eller behandlas illa för jag känner aldrig att jag är värd det. Jag förtjänar sättet jag behandlas på. Jag förtjänar att utnyttjas. Jag förtjänar att aldrig vara någons förstahandsval. Jag förtjänar inte att vara lycklig.

Allt det där är ren och skär bullshit. Jag förtjänar allt. Jag förtjänar att få tillbaka allt jag ger. Jag förtjänar att kunna ställa krav. Jag förtjänar att vara lycklig. Men jag kan ändå inte backa mig själv.

Jag är lycklig nu för jag är så trasig att minsta bra sak gör att solen skiner i mitt liv. Minsta tecken på att jag är betydelsefull får mig att glömma allt annat. Jag är missnöjd över hur jag behandlas av andra men det lilla jag får räcker och blir över för jag har behandlats så jävla illa så länge så mina krav är minimala.

Mitt förhållande är underbart men det hade inte spelat någon roll för jag är så nedbruten att vad som helst hade gjort mig lycklig. Jag har en helt fantastisk relation med min sambo men majoriteten av mina tidigare relationer har varit riktigt skit. Byggda på hot, lögner och manipulation. De har krossat mig totalt, lämnat mig trasig och förstörd men jag har ändå stannat kvar för de svarade när jag skrev. De hörde självmant av sig. De oroade sig om jag inte svarade för det var inte bara dåligt. Jag hade alltid en trygghet med dem, jag hade alltid någon på andra sidan. De bröt ner mig totalt men de fanns där och då spelade resten ingen roll. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut, hatat dem och velat lämna dem men det har varit det bästa i mitt liv. Jag fick inget bättre och förtjänade inte bättre.

De lämnade mig fler gånger än jag kan räkna och jag svor att aldrig ta tillbaka dem men ändå kröp jag desperat tillbaka till dem. Varje gång. En enda gång har det inte varit jag som kom tillbaka. De har gett mig så djupa ärr att jag är livrädd för allt som verkar bra för det är alldeles för bra för att vara sant. Jag går hela tiden och väntar på smällen. Ja, jag njuter av det bra men det ligger ändå där i bakhuvudet. Jag förtjänar inte det här.

Jag vill inte ta någon skit. Jag vill kunna säga ifrån när jag känner mig utnyttjad men istället känner jag mig tacksam för det jag får. Tacksam för att jag får hjälpa till, tacksam för att någon hälsar på mig, tacksam för att någon hör av sig till mig. Fattar ni hur sjukt det är? Jag är tacksam när folk hör av sig till mig för att ingen annan svarar! Jag är värd så jävla mycket mer. Jag är värd allt. Jag är värd mer än att vara någons jävla back-up.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *