Jag är inte stark

Jag har nu haft min fjärde intervju kopplat till mitt mående och jag får hela tiden höra att jag är så stark. Så modig. Varför? För att jag inte tynar bort i tysthet. För att jag öppnar min mun och pratar om något som samhället inte vill låtsas om. Det är inte jag som är stark, det är samhället som är svagt. Det är samhället som inte vågar erkänna hur stort problem psykisk ohälsa är och inte vill veta hur förjävligt det är.

De vill inte veta hur det känns att ha ångestattacker. Hur det känns att ligga och kippa efter andan för att man inte får luft. Hur äckligt mycket man står ut med för att det inte är accepterat att inte orka.

Jag är svag. Jag är trasig och ärrad för livet. Jag kommer aldrig återhämta mig helt och kommer alltid bära med mig alla minnen, alla dåliga erfarenheter, allt jag gått igenom. Det har fått mig att växa enormt mycket men det har fått mig att missa så väldigt mycket. Min barndom har mer regn än solsken och jag trodde aldrig att jag skulle bli äldre än femton. Jag är inte ensam om det här, om det ändå vore så väl, men majoriteten av alla som mår såhär gör det i tysthet, oavsett ålder.

Var tyst, uppför dig och le så går det över. Låt ingen märka något, det blir bättre så. Vad ska de göra även om de vet? De förstår inte. De kan bara välja att blunda eller se på. Vad ska de göra när man gråter utan anledning? Vad ska de göra när ångesten slår till när lampan släcks? Det räcker om en mår dåligt, om en förlorar sömn. Det räcker om en vet hur mycket mörkret skriker och vad som gömmer sig i skuggorna. För helt ärligt, om jag som lever med det här varje dag knappt kan hålla huvudet ovan ytan, hur skulle någon utifrån klara av att se mina monster och hantera det? Vad skulle de kunna göra bättre? Jag vet inte för det är ingen som frågar om mörkret inuti. Man får tillfällig trygghet men det övergår snabbt till mer ångest och dåligt samvete för man håller dem vakna. Man är jobbig.

Visst underlättar det om den andre har egen erfarenhet av sånt men om den egentligen inget vet så spelar det ingen roll. Om den inte vet vilka ord som ekar i huvudet, hur ska de då tystas? Jag kommer inte sätta mig ner och berätta vad mörkret skriker åt mig, särskilt inte när det kväver allt annat. Det är en självbevarelsedrift som inte går att rubba, det är så inpiskat i ryggmärgen att folk backar om jag berättar för det skrämmer dem och jag förstår det. Frågar man så berättar jag men jag tar inte steget själv, jag kan inte för jag vill inte skrämma bort en till människa.

Det är inte såhär det ska vara men det är såhär det är. Man lider i tysthet och hoppas att man överlever. En del gör det, en del gör det inte och jag hoppas mer än något annat att jag inte drunknar i mörkret.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *