Hans

Jobbig. Trasig. Misslyckad. Ensam.

Fyra ord av trettiofem som står på mina ben. Fyra ord som berättar hur jag ser mig själv. Fyra ord som om och om igen snurrar i mitt huvud. De står skrivna på mina ben och de ligger som bakgrund på min telefon som en påminnelse till mig själv om vem jag är och vad jag ser. Men samtidigt är det en av de saker som kan få mig att låta bli att skära sönder mina ben. Det är lugnande att sätta ord på en del av min smärta och fast det hela tiden blir en påminnelse om vad jag tycker om mig själv så hjälper det ändå för mina egna tankar är det som gör ondast. De gör mycket ondare än ett rakblad i benet, mycket ondare än andras ord och mycket ondare än allt som har hänt mig. Det är mina egna tankar som plågar mig mest. Det är mina egna tankar som kväver mig men när de står där som blir det tyst. De finns där som en ständig påminnelse men de stannar där, tysta och lugna. Inga ord som behöver kvävas med annan smärta.

När jag satt och skrev så var det ett ord som hela tiden dök upp. Om och om igen. “Hans”. Jag satt och skrev ner alla ord jag använder för att beskriva mig själv, alla ord som får mig att vilja spy men det viktigaste ordet för mig är utan tvekan “hans” för det spelar ingen roll vad jag tycker om mig själv, det finns någon som trots det har valt mig, någon som ser alla bra saker som jag missar och någon som älskar mig för den jag är.

Orden i ditt huvud är bara lögner. De är bara ett verktyg för mörkret att hålla fast dig med. Lögner det kan använda för att kväva ljuset och hålla dig kvar. De kommer alltid finnas där men de tystas när någon visar dig allt ljus och all glädje som finns i ditt liv. De tystas när någon ser på dig som om du är det enda som spelar någon som helst roll. De tystas när någon visar dig att du inte är så oviktig och överflödig som du känner dig. De tystas när du kan se ditt eget ljus så sträck på dig och le för du är helt perfekt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *